Idag är vår Leo 3 månader och 15 dagar. Jag har länge tänkt skriva en förlossningsberättelse men tiden bara rinner ifrån en.
Det hela började lördagen den 23/3- 2012
Mamma kom på besök, hon kikade bl.a på vagnen vi hade hämtat i veckan. Med sig hade hon wienersemlor, jag som egentligen inte tål mjölk åt ändå. Började sedan få lite ont i magen, hade tänkt måla en byrå nere i källaren men kollade på skilda världar istället för att ta det lite lugnt. Magontet försvann inte men jag tänkte att jag kanske är extra känslig mot laktos just nu.
På kvällen så skulle jag och Marcus ta kvällspromenaden som alltid med Ceasar, men nu började det kännas fortfarande så jag stannade hemma istället och tog en alvedon och gick och lag mig. Marcus blev lite halvsur… I sängen så började jag googla lite, foglossning kändes som det mest troliga och det hade jag inte haft, sökte lite på värkar också, meen det var ju 2 månader kvar till beräknad födelse så det ville jag inte riktigt tro på. Ville inte ringa och fråga nån upplysning heller för det var jag alldeles för trött att göra, ville i alla fall få en natts sömn, inte åka iväg någonstans.
Det blev söndag, kunde inte sova så gick upp vid 8. Tog ut Ceasar på den vanliga turen, skillnaden var att denna gång gick det 3 gånger så sakta, var tvungen att stanna till då och då. Klockan blev 10, jag började ta tid hur länge värkarna höll i. Det var väldigt olika, ibland så var det 10 min mellan och ibland 3 min. Hade i bakhuvudet att magen jobbar under graviditeten men om det började göra ont så skulle man ringa.
Vid 11 kommer Marcus upp, säger att jag har jätteont i magen, att vi kanske borde ringa rådgivningen i alla fall. Jag som är lite feg när det gäller att prata om sina problem vägrade att ringa så det fick Marcus göra. Men hon kvinnan insisterade på att prata med mig.
kvinnan – Nemen oj, vi måste nog skicka en ambulans, det kan komma i bilen!
Panik fick jag då, Marcus sprang runt och försökte packa något vettigt medans jag dirigerade. Marcus mamma Lena kom för att hämta Ceasar.
Ambulansen kom och han sa åt mig att säga till när värkarna kom och gick, det jobbiga var då att jag inte kände någonting förrän långt efter Gimo, där vi bor. Kändes som om jag hade lurat hela gruppen då. Men sen rullade värkarna på, 3 min mellan varje.
Inne på sjukhuset fick vi vara i ett tillfälligt rum, jag blev undersökt. Det visade sig att livmodertappen som ska vara 4cm var 0,8cm. Så en förlossning kunde vara på G. Vi fick ett förlossningsrum, jag fick ett dropp som skulle motverka värkarna. Risken att föda i v. 31 är att lungorna på bebisen inte är färdigutvecklade. Det mesta annat är klart, men fick en kortisonspruta som skulle skjutsa på utvecklingen lite.
Det blev kväll och värkarna höll i men de kom inte lika ofta, fick 2 citodon för att få någon sömn. Den alvedon som jag hade tagit natten innan var tydligen helt värdelös mot denna typ av smärta. Jag är inte ett så stort fan av tabletter så det är inte lätt att veta hehe.
Det blev måndag, jag blev undersökt runt 12, det visade sig att droppet inte hjälpte så mycket för jag var öppen 3-4cm. Bebisen ville verkligen ut!
Tiden efter att de tog bort droppen är inte lika lätt att komma ihåg. Det kändes som en evighet, samtidigt som det flöt på.
Vi hade en dator med oss som vi kollade på O.C. Jag fick T.E.N.S, vibrerande plattor som ska leda bort smärtan lite. Försökte stå så mycket som möjligt. Men tillslut gick det inte, fick lägga mig ner och lustgas istället. Det var lite hatkärlek till den för den luktade så illa och jag spydde av doften, samtidigt som att det gjorde ju fruktansvärt ont utan den.
När jag började yra om att jag ville ha epidrual då var det för sent tydligen. Jag minns hur jag skriker i lustgashållaren som en galning. Tillslut får jag inte ha den mer för barnmorskan, det gjorde så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. När han sa att det var stopp på lustgasen då tänkte jag att, vaa hur ska det gå?. Vattnet kom inte förrän i slutskedet som en katapult.
Att föda kändes som att skita, men så skönt när han väl var ute, vår lilla pojke 1600g och 41 cm lång.
Han fick komma upp på mitt bröst en liten stund, Marcus fick klippa navelsträngen.
Innan så hade de sagt att om det var illa med pojken så kunde det gå fort och att man kanske inte skulle kunna ta upp han på bröstet och så. Men det hela gick väldigt lugn.
Sedan försvann Marcus med pojken med neonatalavdelningen med Leo medans jag låg kvar och återhämtade mig.
Några minuter gammal”
Sindelina's Blog 